Under en lång period så lät jag folk trycka ner mig. Jag tillät mig själv att ta åt mig. Jag gjorde ingenting åt det för jag ville inte verka konstig som försökte hitta mina lösningar till att  må bra. Jag skämdes över att säga att jag pratade med en kurator. Inte ens mina föräldrar visste om de för jag tyckte de va jobbigt att säga hur dåligt jag verkligen mådde. Jag orkade inte bry mig om att inte ta åt mig. Jag grät över minsta lilla och jag va så  sjukt nära på att ge upp allt. 

Men jag valde att sluta skämmas. Jag valde att kunna säga stolt att jag försökte ta mig ur mina problem. Jag mår  fortfarande väldigt dåligt psykiskt, men de är inte ens i närheten av vad jag har gjort. De kanske låter väldigt töntigt men när jag mådde som sämst så började jag skriva dagbok. Vilket hjälpte mig väldigt mycket. Den är nog faktiskt de mest privata jag har. Jag skulle kunna dela med mig av istort sätt allt annat men  INTE den. De står så mycket där i om varför jag mår så dåligt som jag gör, vilka personer som fått mig att må såhär osv. De står så mycket privat att skulle någon läsa den så skulle personen ALDRIG bli förlåten.